Sorunda kyrka och fornlämningarna i bygden

Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Sorunda kyrka reser sig vit och högrest mitt i bygden, med ett torn som setts på långt håll i sekler. Kyrkan hör till de äldsta byggnaderna på Södertörn, och tillsammans med socknens runstenar och gravfält berättar den en sammanhängande historia om människorna här, från vikingatid till våra dagar.

En kyrka i flera skeden

Den äldsta delen av Sorunda kyrka uppfördes på 1100-talet som en stenkyrka med ett kraftigt västtorn. Murverk från den tiden finns ännu bevarat i tornets norra delar. Omkring år 1410 förlängdes kyrkan österut, ungefär till dubbel längd, och byggdes också ut åt söder, varvid en salkyrka med rak altarvägg tog form. Då tillkom sakristian i norr och ett kapell.

Nästa stora byggnadsperiod inföll kring år 1500, då kyrkan fick den korsform den har än i dag. Kor och långhus försågs med så kallade ringvalv, och det norra kapellet blev gravkor för adelsätten Bååt. Senare byggdes kapellet om med bland annat ett stjärnvalv för ätten Fleming. Omkring 1540 uppfördes ett nytt gravkor för Bååt i söder, med stjärn- och kryssvalv. Byggnadshistorien är utförligt beskriven i Wikipedias artikel om Sorunda kyrka.

Kalkmålningar och inventarier

Kyrkans kalkmålningar från 1549 är signerade av mästaren Urian Olofson. De kalkades senare över och återupptäcktes 1897, för att tas fram igen året därpå. I Fleming-koret finns ytterligare målningar från omkring år 1600.

Bland inventarierna märks en dopfunt av kalksten i ciborieform, vars cuppa dateras till mitten av 1200-talet. Kyrkan rymmer två altarskåp i ekträ av nordtyskt arbete, det ena från 1400-talets tredje fjärdedel och det andra från samma sekels sista fjärdedel, samt ett triumfkrucifix från sent 1400-tal. Predikstolen är från 1667 och tillverkad av Carl Hebel. Över Erik Fleming finns ett gravmonument i marmor, utfört av den nederländske mästaren Nicolaes Millich.

Kring år 1680 byggdes en kraftig strävpelare i tornets nordmur. Kyrkan skadades av en brand 1689, då en äldre tornhuv förstördes. Den nuvarande huven stod färdig på 1720-talet. När korvalvet rasade reparerades det 1897 och 1898 efter ritningar av Gustaf Pettersson, och en större inre renovering genomfördes 1963 och 1964.

Runstenar i landskapet

Sorunda är rikt på runstenar. Källorna anger något olika antal: Wikipedia talar om aderton runristningar från järnåldern, medan Sorunda hembygdsförening presenterar tjugoen stenar i socknen. Oavsett den exakta siffran rör det sig om ett tjugotal ristningar, spridda vid kyrkan och vid gamla byar som Berga, Grödby, Trollsta och Västerby.

En av de mest kända är Sö 229, som i dag står vid Sundsta. Den vikingatida stenen är omkring 180 centimeter hög och dekorerad med en ormslinga lagd i en cirkel kring ett kristet stavkors. Stenen restes till minne av en far, och inskriften lyder i översättning: Kättilbjörn och Torbjörn och Torkel och Farman och Sven reste stenen efter Igulbjörn, sin fader. Sö 229 och den närstående Sö 230 hittades 1888 i dalgången strax söder om kyrkan, när en gammal vägbank genom sankmarken odlades upp, och flyttades senare till Torps handelsbod. Stenen beskrivs på Wikipedia. Vid Neder Söderby står runstenen Sö 228, och invid kyrkan finns Sö 215.

Gravfält och fornborgar

Runstenarna är bara en del av fornlämningsbilden. I socknen finns omkring hundra gravfält och sexton fornborgar från järnåldern, samt rösen och stensättningar från bronsåldern. Många ligger på höjder och åskrön i kanten av odlingslandskapet. Den som vill söka upp ett enskilt fornminne kan slå upp det i Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök, där varje registrerad lämning finns på karta. Bakgrunden till fornlämningstätheten hänger ihop med bygdens långa historia, som beskrivs i guiden till Sorundas historia och bygd.