Kalkbrottet i Stora Vika: industrihistoria, fjärilar och sällsynta mineral

Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Längst ut i Sorunda socken, öster om väg 573 och strax sydost om Stora Vika samhälle, ligger ett 22 hektar stort hål i berget med en djupblå sjö på botten. Kalkbrottet i Stora Vika är fyra platser i en: ett nedlagt cementbruk, en brottsjö som två gånger har tömts på vatten, en kalkmark med ett femtiotal rödlistade fjärilsarter och en pegmatitgång som inte är känd från någon annan plats i Sverige. Det är också en plats där två frågor återkommer varje sommar, hur djupt det är och om man får bada. Svaret på den andra är nej, och det har kommunen skrivit ut.

Fabriken som byggde en hel by

Området ingår i ett riksintresse för kulturmiljövården som binder ihop tre platser, Karta, Oaxen och Stora Vika. Motiveringen, som kommunen citerar i sin skötselplan, kallar dem en ”industrimiljö som speglar tre olika faser i den för regionen unika kalkindustrins utveckling”. Motiveringen räknar sedan upp de tre platserna med varsitt startår och sätter kalkbruket på ön Karta till 1832, utvecklingen på Oaxen till 1865 och Stora Vika till 1948.

Initiativet kom från Skånska cement, i dag Cementa, och skälet var det stora kalkberget. Enligt kommunens förslag till skötselplan satte kalkstensbrytningen igång 1948, och året efter startade cementtillverkningen i fabriken intill. Investeringen låg på 75 miljoner kronor, och anläggningen ansågs vid starten vara en av världens mest moderna. En 700 meter lång linbana fraktade kalksten från brottet ner till fabriken.

Siffrorna från storhetstiden ger en bild av vilken skala det handlade om. I brottet bröts 2 000 ton kalksten om dagen. Fabriken förbrukade 600 000 ton kalksten, 50 000 ton lera och 80 000 ton kol per år, och drog 45 miljoner kilowattimmar el. Produktionskapaciteten var 1 200 ton cement per dygn. År 1981 var det slut, när efterfrågan på cement sjönk samtidigt som tillverkningsmetoden blivit omodern och alltför energikrävande.

Att sätta exakta årtal på brytningen är svårare än det låter, och kommunens egna handlingar är inte överens med sig själva. Det är inte så att det ena dokumentet säger ett och det andra ett annat, utan båda bär båda årtalsparen. Skötselplanens kulturhistoriska avsnitt anger 1948 för brytningen och 1949 för cementtillverkningen, medan samma dokuments områdesbeskrivning skriver 1949 till 1981 och dess beskrivning av den södra brottytan anger 1980 som nedläggningsår. Förslaget till reservatsföreskrifter gör samma sak: beredningsavsnittet skriver att brytningen startade 1948 och upphörde 1980, medan beskrivningen av dagbrottet några sidor tidigare skriver 1949 till 1981. Den rimliga läsningen är att 1948 avser första spadtaget i berget och bygget av fabriken, 1949 den första cementen, och att verksamheten rullade ut under vintern 1980 till 1981. Riksantikvarieämbetets riksintressemotivering, som är den äldsta och mest formella av källorna, sätter Stora Vika till 1948. På sajtens sida om orter och byar i Sorunda finns mer om brukssamhället som växte upp kring fabriken.

Sex byggnader från brukstiden står kvar inne i området. Mest iögonfallande är silobyggnaden vid huvudinfarten, 30 till 40 meter hög.

Sänket, sjön som redan tömts två gånger

Dagbrottet upptar 22 hektar av det föreslagna reservatets drygt 46 hektar, varav 35 hektar är land och 11 hektar vatten. Brottet har två nivåer. Den övre pallen ligger 45 meter över havet, och på den nedre ligger brottsjön som kallas Sänket. Kommunen anger djupet till cirka 23 meter. Sjön är djup med nästan vertikala kanter hela vägen runt, utom vid industrivägen i väster och i den sydligaste delen, där en halvpall ger vattnet en grundare, enligt skötselplanen mer ”lagunlik” karaktär.

Sänket fylls på av regn och dagvatten, och nivån håller sig uppe av sig själv genom vad skötselplanen kallar förmodade sprickbildningar i sydvästra delen. Överskottet tränger ut som kristallklart vatten i en västvänd slänt i söder, rinner vidare i diket längs åkerkanten och når till slut Fållnäsviken. Två gånger sedan 1981 har sjön i stället tömts nästan helt genom avledning av vatten till Fållnäsviken. Det är en teknisk åtgärd och inte samma sak som det naturliga utflödet: kommunens underlag på punkten är en konsultrapport om ekologiska konsekvenser av utpumpning av brottvatten.

Ett tredje försök stoppades i domstol. Ansökan gällde tillstånd till vattenverksamhet för att tömma Sänket, och Mark- och miljööverdomstolen avslog under våren 2018 samtliga yrkanden, både dispensen från markavvattningsförbudet och tillståndet. Domen överklagades, men Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. Bakgrunden är att den norra brottytan används som industriyta för upplag, bland annat av flis, och att ett tömt Sänke skulle ge mer sådan yta.

Får man bada i kalkbrottet?

Nej. Nynäshamns kommun är ovanligt rak på den punkten och skriver att området inte ägs av kommunen utan är privat mark, att inhägnader och skyltar visar tydligt att det inte är tillåtet att vistas där, och att kalkbrottet inte heller är en badplats. Besöksguiden Hitta Nynäshamn skriver samma sak med versaler.

Att frågan ändå ställs har en historisk förklaring. I reservatsförslaget står att brottsjön under en period, när brottet inte användes för industriändamål, utnyttjades för bad, skridskoåkning och andra vattenanknutna aktiviteter. Det är inte tillåtet i dag. Samma dokument konstaterar att själva brottet inte är tillgängligt för allmänheten, just på grund av den pågående industriverksamheten. Att folk ändå tar sig dit framgår av kommunens andra handling: skötselplanen skriver i presens att skridskoåkning förekommer inne i brottet vintertid. Att något förekommer gör det dock inte tillåtet. Det man däremot kan göra är att gå Fjärilsstigen, som löper runt brottet.

Fjärilsstigen och frågan om hur många arterna är

Fjärilsstigen invigdes sommaren 2007 och går i varierad terräng runt kalkstensbrottet, med informationsskyltar om områdets natur och kulturvärden. Sedan 2014 finns skyltar riktade särskilt till barn. Varje år i juni anordnas Fjärilarnas dag, ett samarbete mellan kommunen, Nynäshamns naturskola och Nynäshamns Naturskyddsförening, som själv röjt sly kring brottet årligen sedan 2002.

Hur lång stigen är beror på vad man räknar, och skötselplanen anger själv båda talen. I beskrivningen av skötselområde 7 kallas Fjärilsstigen ”en cirka 4 kilometer lång väg och stig” som löper runt kalkbrottet, med tillägget att knappt en kilometer av stigen ligger väster om väg 573 och alltså utanför reservatet. Längre fram i samma dokument, under rubriken Stigar och vägar, står att ”rundslingan kring brottet är drygt 3 kilometer lång”. Naturskyddsföreningens uppgift om cirka tre kilometer är alltså ingen avvikande mätning, utan samma slinga utan sträckan väster om vägen.

Antalet rödlistade fjärilsarter divergerar på samma sätt, och där gick det att kontrollera. Reservatsförslaget skriver 48 arter, skötselplanen i samma ärende skriver ”ett 50-tal”, och Hitta Nynäshamn skriver 47.

Vi har räknat om artlistan i skötselplanens bilaga 3B, som kommunen själv pekar ut som den fullständiga artlistan, och får 49 fjärilsarter. De utgör listans 49 första poster, innan fågelavsnittet tar vid på post 50. Hela listan omfattar 79 arter. Att just den bilagan är underlaget syns på totalsumman. Föreskrifterna skriver rakt ut att 79 av områdets arter är rödlistade, med en fotnot som anger Palmqvist 2014 och Artportalen 2017. Det är samma underlag som kommunen anger bakom bilagan, Palmqvists fjärilssammanställning från 2014 och registrerade fynd i Artportalen. Samma dokument delar på annan plats upp beståndet i 48 rödlistade fjärilsarter och ytterligare 31 rödlistade arter, och 48 plus 31 blir också 79. Totalen stämmer alltså perfekt på båda vägarna, medan uppdelningen skiljer med ett steg, eftersom bilagan har 49 fjärilar och 30 övriga arter.

Att sex av fjärilarna är starkt hotade (EN) och åtta sårbara (VU) är samma sak i båda kommunens handlingar, och stämmer mot listan. Hitta Nynäshamn anger bara totalsiffran och nämner inga hotkategorier.

Bland de starkt hotade finns fastlandsapollon, som artlistan för upp under det vetenskapliga namnet Parnassius apollo ssp. scandinavica. Det är värt att notera, eftersom arten ibland förväxlas med mnemosynefjärilen, Parnassius mnemosyne, som är en annan art. Stora Vika beskrivs som den enda kvarvarande fastlandslokalen för fastlandsapollon i Stockholms län.

Den beskrivningen ska läsas med försiktighet. I kommunens förstudie om apollofjärilen, gjord av AFRY och daterad den 22 december 2023, framgår att inga observationer alls rapporterades till Artportalen under 2021 och 2022, och att kommunen befarade att arten försvunnit. Under 2023 rapporterades tre fynd, samtliga av vuxna fjärilar, två till Artportalen och ett direkt till kommunens projektgrupp. Förstudien noterar också att fjärilen på senare år främst setts sydsydost om kalkbrottet, längs väg 573 mellan Stora Vika och Vineberg. Den uppgiften ställer förstudien själv mot reservatsplanerna, som utgår från kalkbrottet och dess omgivningar.

Fjärilarna är inte ensamma. Artlistan tar upp flodkräfta, klassad som akut hotad, hasselsnok och större vattensalamander, 13 fågelarter och ett antal skalbaggar, steklar och tvåvingar. Bland tvåvingarna finns praktmånblomflugan och två svävflugor. Mer om bygdens övriga utflyktsmål finns på sidan om natur och friluftsliv i Sorunda.

Bityit, och en pegmatit som bara finns här

Det som gör Stora Vika känt bland geologer syns inte från stigen. Urkalkstenen i brottet är ungefär 1 900 miljoner år gammal, och väggarna, blockhögarna och den övre pallen visar upp ovanligt många geologiska företeelser på ett samlat ställe. Kalkbrottet fungerar som nationell referenslokal för geologisk forskning och som exkursionsmål för geologistuderande.

I en pegmatitgång i brottets södra del har Sveriges hittills enda fynd av mineralet bityit gjorts. Här påträffades också hingganit-(Y) och synchysit för första gången i Sverige. Gången i sig beskrivs som ett geokemiskt och mineralogiskt mellanting mellan olika pegmatittyper, och som den enda kända lokalen av sitt slag i landet. Skötselplanen skriver att den potentiellt kan vara en av få lokaler för agakhanovit-(Y), ett mineral som beskrevs först 2014, men det är alltså en möjlighet och inget bekräftat fynd.

Gången är ännu ofullständigt dokumenterad, och för att komma åt den krävs en lägre vattennivå än i dag. Det är en av anledningarna till att reservatsförslaget vill sänka nivån i brottsjön. Här skiljer sig de två handlingarna i tonläge: föreskrifterna talar om ”en mindre sänkning av vattennivån i brottsjön”, medan skötselplanens åtgärdslista anger att nivån ska sänkas genom permanent avtappning inom tio år, så att skötselområdet med pegmatiten blottläggs. Ingetdera är den fullständiga tömning som stoppades i domstol. Förslaget innehåller samtidigt begränsningar av hamring och insamling av geologiskt material i vissa delområden, med tillstånd bara för vetenskapliga ändamål.

Stenåldern under fötterna

Långt innan någon bröt kalk bodde här människor. Inom och kring det föreslagna reservatet finns ett tiotal kända boplatser från neolitisk tid, räknade till den gropkeramiska kulturen som fanns längs Östersjöns kuster. De ligger på ungefär 25 meters höjd över havet, vilket var strandlinjen på den tiden. Ingen av dem är helt utgrävd, och strax nordost om området ligger dessutom en fornborg.

Från en av boplatserna kommer det märkligaste föremålet. Kommunen beskriver det som en björnhuvudformad yxa och kallar föremålstypen helt unik. Föremålet går att slå upp: i Historiska museets samlingar ligger en ”djurhuvudklubba av grönsten i form av ett björnhuvud”, 15 centimeter lång, med fyndplats Stora Vika i Sorunda socken och daterad till yngre stenålder. Om bygdens äldre lämningar finns mer att läsa på sidan om kyrkan och fornlämningarna.

Vad som händer nu

Kalkbrottet i Stora Vika är inte naturreservat. Kommunen skriver att ett arbete pågår för att bilda ett kommunalt naturreservat av brottet och dess närmaste omgivningar, att marken i dag är privatägd, och att man för dialog med markägaren och verksamhetsutövaren om olika avgränsningar. Förslaget till reservatsföreskrifter var ute på samråd under 2019, alltså för sju år sedan, och kommunen uppger att man utrett alternativa skyddsformer men landat i att naturreservat ger det bästa skyddet.

De två handlingar som ligger till grund för texten ovan, förslaget till reservatsföreskrifter och förslaget till skötselplan, är samrådshandlingar. Båda bär rubriken ”[DATUM FÖR BESLUT]” där beslutsdatumet ska stå. Ordningsföreskrifterna om förbud mot fiske, båttrafik och lösspringande hundar gäller alltså inte, eftersom de ännu inte beslutats. Det som gäller på platsen i dag är i stället vanlig äganderätt till privat mark. Processläget kontrollerades den 11 augusti 2026 mot Nynäshamns kommuns naturvårdssida, som senast ändrades den 3 juni 2026.

Vanliga frågor om kalkbrottet i Stora Vika

Hur djupt är kalkbrottet i Stora Vika?

Brottsjön Sänket, som ligger på dagbrottets nedre nivå, har enligt Nynäshamns kommuns skötselplan ett maxdjup på cirka 23 meter. Den övre pallen i brottet ligger 45 meter över havet, och reservatsområdets högsta punkt ligger 65 meter över havet.

Får man bada i kalkbrottet i Stora Vika?

Nej. Nynäshamns kommun skriver uttryckligen att området är privat mark, att inhägnader och skyltar visar att det inte är tillåtet att vistas där och att kalkbrottet inte är en badplats. Brottet är enligt kommunens reservatsförslag inte tillgängligt för allmänheten, eftersom industriverksamhet pågår i det.

Är Stora Vika kalkbrott naturreservat?

Inte i dag. Ett arbete pågår hos Nynäshamns kommun för att bilda ett kommunalt naturreservat på drygt 46 hektar, men handlingarna är samrådshandlingar utan beslutsdatum och marken är privatägd. Förslaget var ute på samråd under 2019.

Hur lång är Fjärilsstigen?

Skötselplanen anger båda de tal som cirkulerar. Hela Fjärilsstigen är cirka fyra kilometer, medan rundslingan kring själva brottet är drygt tre kilometer. Skillnaden är den knappa kilometer som ligger väster om väg 573, utanför det föreslagna reservatet. Nynäshamns Naturskyddsförening anger cirka tre kilometer.

En plats med fyra lager

Det ovanliga med Stora Vika är att lagren inte konkurrerar utan förutsätter varandra. Utan sprängningen fanns ingen kalkyta för fjärilarnas värdväxter, ingen blottad pegmatit och ingen sjö. Ett industriellt sår i berget har på drygt fyrtio år blivit en mark som kommunens reservatsförslag kallar mycket rik på insekter, med ett femtiotal rödlistade fjärilsarter, samtidigt som samma brott fortfarande används som upplag. Vilken av dessa användningar som blir platsens framtid är ännu inte avgjort. Läs vidare om Sorundas historia och bygd.